Jahopp, då var VM över för denna gången.
Utvärdering? Nja... helst inte. Men kan börja med att konstatera att Svenska landslag bör få slå ur underläge minst fem mästerskap och ta medaljer i flera av dom innan vi börjar snegla mot medaljplatserna inför varje mästerskap. Vi är svenskar och vill slå ur underläge.

Kolla damlandslaget i fotboll tex.. Silver 2003 i VM. Ni vet hon Öqvist. Vad hände sedan? Mästerskap efter mästerskap var dom uppskrivna som medaljkandidater utan framgång.
Okej, det blev ett brons sist... men det var väl på tiden, eller?


Jag vill likna detta vid handbollslandslagen. Damerna är bra och har en trupp med spelare som är framgånsrika ute i Europa. Anledningen till varför dom spelar i de bästa klubblagen är givetvis för att dom är duktiga men det är också en frukt av EM-Silvret förra året. Att spela en EM-final brukar innebära proffskontrakt för dom som vill. Inget fel att sedan tro att man hamnat i absoluta världstoppen.

Det är givetvis bra med självförtroende, men vi borde känna vår historia bättre än så. Media, laget och tränarna pratade medalj. Trots att tre av Sveriges största stjärnor - Johanna Ahlm, Isabelle Gulldén och Linnea Torstensson - varit skadade och troligtvis inte i bästa form. Lägg därtill att den största krigaren av dom alla, som troligtvis hade luckrat upp gårdagens franska 5-1-försvar med sina idiotsatsningar, Therese Islas Helgeson skadade sig inför VM och lämnade en stor lucka bakom sig. En lucka som i mitt tycke borde fyllts av Jamina Roberts. Jamina är den spelaren som utgör det största hotet man mot man men hon fick bara ett anfall på sig i matchen mot Kroatien och mot Danmark. Visst, hon kommer in och gör tekniska fel då. Men hur lätt är det att bara komma in och leverera i det läget? Hon borde ha matchats mer under hela VM. Framför allt mot ett Frankrike. Frankrikes jättar hade troligtvis haft stora problem med en snabb och vilt stegande Jamina Roberts.


Skador på Wiberg, Islas Helgesson och hur bra form Torstensson och Gulldén egentligen var i efter sina skador pratades det givetvis om i media, men förväntningnarna kvarstod. 


Nu kanske man får mothugg i stil med: "vi har två uddamålsföluster mot Danmark och Kroatien" och "att det var så lite som avgjorde att man inte fick ett, på papret, sämre motstånd i åttondelen".
Men jag skulle vilja påstå att vi är längre ifrån än ett mål. När man hoppas på en Bella Gulldén, som knappt har styrfart på sina skott, och en Linnea Torstensson, som ska in på 6-7 meter för att skjuta "hårdaste skottet i världen" så är skillnaden större än ett mål i de matcherna. Vi är inte riktigt där när det bränner till, men det är Danmark och Kroatien.
Tre förluster mot topplag som spelar kvartsfinal bevisar att vi inte är bättre än en åttondel.


Hoppas inte media, lagen och tränarna sneglar åt samma valör när det gäller herrsidan. Det är ett för högt satt mål och borde ses som en "VM94-sensation" om så blir fallet. Förra året spelade vi VM på hemmaplan och utan den fördelen hade Sverige aldrig nått semifinal.


Jag vill hemskt gärna fortsätta se och följa detta damlag i framtiden. Per Johansson och alla som ingår i detta team runt damerna har senaste åren gjort ett otroligt imponerande jobb och jag hoppas att dom fortsätter på den inslagna vägen.
Nästa steg är OS och där vill jag se damerna, oavsett om det blir för att Norge tar hem VM eller om vi tar oss till OS på egen kraft i ett kval. 


Men om vi tar oss till OS så Flinck, och ni andra journalister, sänk förväntningarna och låt våra landslag slå ur underläge.
Då är vi svenskar som bäst!



Ja, nu blev det en liten utvärdering ändå... men jag kunde inte låta bli.


* * *


Hörde att Australien gjorde 177 tekniska fel på fem matcher. Kan detta verkligen stämma och i så fall, ska man verkligen få vara med i ett VM då?







/Chris

@fransammakant